Hur realistiska är förväntningarna på REDD?

Reidar Perssons och Björn Lundgrens syn på utvecklingen

I Sternrapporten (2007) sades att avskogningen stod för 17 % av utsläppen av CO2 (källa IPCC) och att minskad avskogning var ett snabbt och billigt sätt att minska utsläppen. Stern blev populär eftersom många i-länder såg möjligheten att använda bistånd för att minska CO2 utsläppen i u-länder och därmed även minska kraven på förändringar på hemmaplan. Idén om REDD (Reduced Emissions from Deforestation and Degradation) fick vind i seglen och enligt en vild skattning så skulle 25-30 miljarder US$/år lösa ”problemet” med avskogning. Alla tycks tjäna på REDD och det är ett av de få koncepten som framgångsrikt överlevt klimatmötena i Köpenhamn och Cancun.  Få vill seriöst diskutera realismen i denna klimatidéernas tulipanaros! Men det bör man göra!

För det första så bygger siffran 17 % på siffror för år 2000. Används siffror för 2010 så ligger av-skogningens bidrag till CO2 utsläppen nog snarast på ungefär hälften. I åtminstone 50 år har intensiva försök gjorts att minska avskogningen. Flertalet u-länder har länge haft policies för att minska svedjejordbruket och många biståndsorganisationer har haft minskad avskogning som ett huvudmål, men framgången är begränsad.

För det andra beror den avskogning som onekligen sker inte på brist på pengar utan på en kombi-nation av brist på vilja/förmåga att förhindra den och på att det helt enkelt är lönsamt och/eller nödvändigt att ta bort skogen och förvandla den till jordbruksmark. I de flesta u-länder i dag, liksom det var i Europa och Nordamerika fram till början av 1900-talet, är det marken i sig som är den primära naturresursen, inte den skog som råkar växa på den – man behöver bara dra sig till minnes de gamla och starkt positivt värdeladdade uttrycken ”att bryta ny mark”, ”att betvinga naturen”, eller det faktum att skattebefrielse gavs de som nyodlade i Norrland, d.v.s. ”skövlade” skogen för att bedriva jordbruk, för att se vår bristande historieinsikt! Det faktum att vi i dessa yttersta av tider dessutom lägger ner ofantliga summor för att, ofta olönsamt, ”bevara de öppna landskapen”, d.v.s. aktivt hindrar skogen från att återetablera sig, är ytterligare en förbryllande aspekt för de politiker i uländer som utsätts för påtryckningar och löften om stora summor pengar för att ”stoppa avskogningen”!

För det tredje så säger det sig själv att det finns ett antal metodproblem förknippade med att betala för att inte göra något, d.v.s. att avstå från att hugga ner skog. Vem skall ha betalt – stater, lokalsamhällen, enskilda bönder? Och om man får betalt men senare ändå inte kan eller vill förhindra att skog tas bort, blir man (vem?) då återbetalningsskyldig, och vem kommer att ha legal kraft (och vilja?) att kräva tillbaka pengar? Att hela REDD-idén, för att överhuvudtaget vara genomförbar, måste föregås av en enorm insats av konventionell skogs- och biomassainventering för att kunna mäta och kontrollera hur mycket avskogning man förhindrat, är en teknisk aspekt som många säkert finner rätt ”tråkig” och därför vill förtränga. Om man dessutom avser att se till att betalning går till lokala samhällen och landsbygdens fattiga bönder, så har vi ett skalproblem i biomassainventeringar och uppföljningsmätningar som världen hitintills aldrig skådat! Inga problem i ett land som Sverige där vi redan har tillförlitlig markanvändningsstatistik på gårdsnivå, men i Indien, Brasilien, Nigeria, Indonesien??

Slutligen har vi de uppenbara potentiella problemen med korruption och brist på transparens som uppstår när stora summor pengar plötsligt blir tillgängliga för ganska oklara ändamål. Det är inte ett alltför vilt antagande att det finns grupper i många u-länder som ser möjligheter att få vara med och dela på dessa ofantligt stora summor av REDD-pengar. Många seriösa personer i uländer, inte minst bland skogsfolk och forskare, ifrågasätter dock det hela – dom vet hur vi i många i-länder har utvecklats genom att sköta och förvandla skogen till något som ger större inkomster, inte genom att lämna den oanvänd. Vi tycks inte ha blivit så mycket olyckligare p.g.a. detta. Det faktum att stöd nu diskuteras framförallt till länder som förstört och misskött sina skogar, kan lätt göra det lockande för länder med stora orörda skogsområden att börja hota med att förstöra dessa om det inte kommer betalning.

Men trots alla dessa frågetecken och invändningar är bollen redan i rullning – ett antal mekanismer via UN, WB, GEF m.fl., har skapats för att distribuera REDD-pengar med finansiering från Norge och ett snabbt ökande antal i-länder på känt ”följa John”-manér. Många politiker, NGOs och andra institutioner vill nu att även Sverige skall bidra med stora summor till REDD.

I en situation då det fortfarande finns minst en miljard fattiga och undernärda människor i u-länderna, jordens befolkning kommer att öka till 9 miljarder 2050 (ett nytt Indien och Kina), och då jordbruksproduktionen kommer att behöva ökas med minst 70%, ifrågasätter vi om det är en rimlig prioritering att försöka få u-länder att minska sina CO2 utsläpp genom att betala för att skogs- och markresurser skall läggas i träda, d.v.s. inte användas alls för ekonomisk utveckling och ökad jordbruksproduktion.

Det leder förvisso till problem av olika slag att skog försvinner, t.ex. förlust av biodiversitet, för-sämrad hydrologisk balans, jorderosion, försämrat närklimat, etc. Men, skog kommer normalt tillbaka om den inte hindras från detta. Årligen avverkas, brinner eller dör ca 50 miljoner ha ”skog”, men ca 45 miljoner ha kommer tillbaka. I nord och syd kan det finnas runt 1000 miljoner ha (WRI och IUCN säger 2000 miljoner ha) med av olika skäl degraderade marker, ofta före detta skogsmark. Kvalitén på dessa degraderade marker varierar avsevärt. Ibland kan det röra sig om gräsmarker på före detta regnskogsmark (t.ex. de vidsträckta Imperata-gräsmarkerna i SO Asien) som lämpar sig för jordbruksgrödor (i alla fall trädgrödor). Ibland kan det vara fråga om över-betade, brända och eroderade områden i semi-arida och sub-humida områden, framför allt i Afrika och Indien (redan på 1980-talet hade Indien en myndighet ”Board of Wasteland Development” som hade till uppgift att återge dessa marker sin produktivitet).

Satsa istället på restaurering av förstörda marker

Vi anser att det vore både ekonomiskt, ekologiskt, socialt och, på sikt, också klimatmässigt oerhört mycket mer verkningsfullt och attraktivt att använda större delen (eller åtminstone en mycket stor del) av de pengar som nu slussas in i olika REDD-mekanismer till att restaurera sådana degra-derade marker genom att återföra dem till uthållig ekonomisk användning. Agri- och silvi-kulturella tekniker för att åstadkomma detta finns men det krävs stora ekonomiska insatser i kunskapstransferering, infrastrukturuppbyggnad (t.ex. transportsystem och förädlingsindustri), etablering av fungerande marknadsmekanismer, etc., för att lyckas.

Vissa områden kan användas för jordbruksproduktion av olika slag – t. ex. oljepalmer, sockerrör, soyabönor, majs och ris, kaffe och te, energigrödor, m.m. – andra lämpar sig för återbeskogning, antingen via naturlig föryngring eller etablerande av planteringar, åter andra kan överföras till betesmarker. Lyckade exempel finns redan på alla dessa typer av restaurering (liksom det naturligtvis finns mindre lyckade exempel). I vissa länder har t.ex. degraderade marker åter-planterats genom stora kampanjer. Ett mycket lyckat exempel är Vietnam där under senare år miljontals ha med svårt degraderade marker återbeskogats.

Det är ingen tvekan om att det finns en enorm ekonomisk och agroekologisk potential i detta med rehabilitering av degraderade marker, inte minst mot bakgrund av den förväntade kraftiga ökning som behövs globalt av ”food, fibre and fuel” (de tre Fn). Det är naturligtvis väsentligt att anpassa sättet man gör det på till rådande socioekonomiska och markanvändningsförhållanden. Således måste man avgöra om man arbetar via storskaliga privata eller nationella investeringar, via lokal-samhällen, eller via småbrukare i olika former av kooperativ eller så kallade ”outgrower” arran-gemang. Det är naturligt att en stor kontroversiell fråga är den om ”land grabbing” där privata bolag och/eller andra stater köper upp mark eller nyttjanderätter över huvudet på fattig lokal-befolkning. Men, som sagt, det finns många bra exempel på lyckade modeller där lokalsamhällen och bönder, ibland i olika former av partnerskap med privata bolag, har kommit en bra bit på väg att lönsamt restaurera degraderad mark

Om degraderade marker rehabiliterades i tillräckligt stor skala så skulle detta antagligen i praktiken vara viktigare för kolbalansen än REDD genom att stora arealer läggs under uthållig produktion i jordbruks- och skogsekosystem med väsentligt högre ”arbetande biomassa” än de degraderade markerna har.  Viktigare är dock att det skulle innebära en ökad ekonomisk produktion som är någonting som lär behövas. Där REDD syftar till att minska användningen av en resurs på ett sätt som kan komma att drabba de svagaste, så innebär restaurering istället till man skapar en resurs som kan gynna både fattig landsbygdsbefolkning och länder.

Varför skulle inte Sverige kunna satsa på restaurering av degraderade marker? Det är osäkert hur mycket man kan påverka avskogning med pengar. Men så småningom kommer avskogningen med all sannolikhet att minska p.g.a. ekonomisk utveckling (tecknen från Brasilien, Kina och Indien är redan tydliga i detta avseende). Då återstår stora områden som är degraderade och som måste restaureras för att bl.a. ge biomassa till en befolkning på 9-10 miljarder. Detta arbete borde starta nu. Varför kan inte Sverige göra detta med restaurering av degraderade marker som sin profil-fråga?

Länge hade vi markvård som en svensk specialitet. Redan på 1980-talet initierade SAREC ett program för restaurering av framförallt torra marker. Så det finns redan mycket arbete gjort. Varför kan inte Sverige på nytt visa framfötterna och komma med en egen idé?

Reidar Persson & Björn Lundgren

Foto: John Foxx