Skogsbiståndet bör lära av både framgångar och misslyckanden

Reidar Persson beskriver utveckling och behov

Problematiska villkor

Mycket problematiska är de villkor som alltid är förknippade med bistånd.  Svaga länder som får bistånd måste dansa efter givarnas pipa. Många av kraven har i efterhand visat sig vara skadliga.

Biståndet har också en tendens att försvaga institutioner. I t.ex.  Afrika är många länder helt biståndsberoende. Bistånd kan förvärra korruptionen och hålla dåliga ledare vid makten. Myndigheterna behöver inte skaffa sig inkomster genom skatter, men är då inte heller ansvariga inför folket. I princip är de mer ansvariga inför givare, vilket betyder att försök med demokrati undermineras. Fattiga länder får därmed inte söka en egen väg.

Under inledningsfasen så sysslade skogsbiståndet mest med ”basics” som stöd till inventeringar, skogsskolor, forskning, planteringar, byskogsbruk osv. Hade vi vetat då vad vi vet idag så hade nog mycket gjorts annorlunda. Men i länder som Vietnam, Laos och Tanzania har det trots allt skapats förutsättningar för uthålligt skogsbruk.  ”Projekt” var nog inte fel i startskedet. Ett skäl till problem i skogsbiståndet är att många givare tror sig äga sanningen. Det finns också mycket pengar i skog och detta lockar till sig skurkar. Jag lever dock fortfarande i tron att något vettigt skulle kunna göras.

Sida har en svår uppgift

Ett stort problem är dock politiker som ofta tror att ju mer pengar desto bättre (budgetstöd är sista skriket). Sida måste noga lyssna på signaler från den politiska sfären. Därför skall t.ex. så lite som möjligt gå till administration och så mycket som möjligt till ”de fattiga”. Det må låta vackert, men mera logiskt vore att ge administrationen de medel som behövs för att göra ett bra arbete. I dagsläget har nog Sida en helt omöjlig uppgift.

Politiker hävdar nu att det viktigaste att stödja är ”democracy, good governance and rights ”.  Det är säkert teoretiskt rätt, men vad kan göras i praktiken? Jag tror det är svårt att snabbt förbättra governance med pengar och god vilja. Politiker vill t.ex. hjälpa till med att stärka governance i ett land som Kongo och det skulle förvisso behövas. Men det finns stora brister i governance också i ett land som Italien. Hur skulle vi göra om vi ville hjälpa till att förbättra governance (t.ex. reducera korruptionen) i Italien? Dagens heliga kor lär vara något annat om ett par år.

Forskning och lärande

Det finns också ett stort behov för forskning och lärande.  Det ”gamla” biståndet med en massa ”experter” har säkert sett sina bästa dagar, men det skapar dock vissa problem med lärandet. Det som behövs är inte primärt pengar utan kunskap, kapacitet och vilja. Utan gammaldags fältprojekt blir Sida och andra givare ganska okunniga. ”Forskning” om vad som kan göras framstår som alltmera viktigt. Viktigt är att vara öppna för att lära av både framgångar och misslyckanden.

Förvisso finns det mycket mer att göra för att utnyttja skog och skogsmark för människors välfärd. Bistånd handlar om inflöde av pengar och pengar behövs förvisso. Det finns emellertid också utflöden (t.ex. kapitalflykt, korruption) som man bör försöka kontrollera. Det går också att öka statens inkomster (t.ex. genom ett bättre skattesystem) och att använda pengarna bättre. Givare bör stödja nya lösningar och ibland acceptera skydd av inhemsk produktion, handel som gynnar u-länder, nya regler för patent o.s.v.

Droppen som urholkar stenen

U-länder måste formulera en egen vilja och ibland skulle vi kunna hjälpa till med genomförandet.  Vidare måste vi acceptera att u-länderna ibland gör fel och att vi inte alltid har kunskaper som räddar världen. Viktigt är också att om möjligt börja i liten skala och låta projekten växa. Jag tvivlar på att det finns snabba lösningar utan det som gäller är tålamod och ”droppen som urholkar stenen”. Viktigast synes vara kapacitetsutveckling och institutionsbyggande.

För några år sedan besökte jag den gamle kämpen John Spears på Världsbanken i Washington för att få exempel på succéer. De bästa exemplen han kom på var när bönderna tagit skogsutvecklingen i egna händer. Många idéer om möjliga samarbetsområden finns också i rapporter från seminarier anordnade av African Forest Forum (se rapport på https://www.sifi.se/arkiv/rapporter). Kunniga afrikaner har där vädrat idéer om samarbetsområden utan att försöka anpassa sig till givares käpphästar.

__

Text: Reidar Persson, Kommittén för Internationella Skogsfrågor (KIS)

Foto: Åke Barklund