Snabb massaved i Syd – inte helt okomplicerat

Professor Jan-Erik Nylund presenterar sin forskning i Brasilien och Uruguay. 

’Ju mer skog, desto bättre’ – den moralen ligger i benmärgen, och får förnyad giltighet när det globala behovet av fiber och ren energi stiger i takt med tillväxtmarknadernas utveckling. Kan något vara bättre än att då plantera snabbväxande träd i tropikerna? Inte minst Brasilien har visat sig ha en enorm potential. Landets regeringar har oberoende av politisk färg har sedan ett halvsekel drivit på utvecklingen inom massaindustrin med tillhörande planteringar genom bl.a. förmånliga banklån i miljardklass, och landet har idag en rad exportinriktade massafabriker i megaton-klassen i Nordost: Fibrias Aracruz, Suzanos Mucurí, Veracel med både Fibria och Stora Enso som delägare. Suzano är i full fart med expansion i ett nytt område, strax söder om Amazonas-deltat. UPM/Botnia i Fray Bentos, Uruguay, är igång sedan 2007, medan Stora Enso i samarbete med chilenska Arauco redan har omfattande planteringar och projekterar en fabrik i Punta Pereira. APRIL och APP hugger skog, planterar och kokar massa i Indonesien; Kina har APPs anläggningar på Hainan medan Stora Enso driver ett storskaligt projekt i Guangxi.

Dessvärre pyr konflikter i samband med nästan alla projekt – en färsk analys (Gerber 2010) granskar 58 konflikter runt massa- och pappersindustri. Från nordisk horisont kan man konstatera att Veracel fått bred negativ publicitet i Finland, eftersom aktivister valt att fokusera på finska statens starka ägarroll i bolaget, medan Aracruz och Mucurí knappast synts, trots att deras verksamhet på alla sätt är jämförbar eller än mer kontroversiell än Veracel. Den ledande dagstidningen Helsingin Sanomat låter en ledarkolumnist kalla Finland för ’kolonialmakt’ på grund av massaplanteringarna i Brasilien och Uruguay. Märkligt nog talar man aldrig om industriimperialism när det gäller Nokia eller Ericsson, trots deras marknadshegemoni – de nordiska massainvesteringarna är trots allt av betydligt beskedligare omfattning, globalt sett.

Orsakerna till konflikterna

Orsakerna till konflikterna är komplexa. Liknelsen med telekom är felaktig: problemet ligger i de stora markarealer som behövs; som tumregel gäller 1 000km2 per miljon ton massa. – Om vi begränsar oss till Latinamerika är en orsak till konflikterna utan vidare kulturell: skog är sedan kolonialtiden något negativt som skall röjas bort, idealet är storgodsägaren med sina oxar och kor, eller åtminstone storodlaren. Mer än tio miljoner hektar i Brasilien används för sockerrör, mer än tjugo miljoner för soja, runt åtta för kaffe. Men det är massafabrikernas skogsplanteringar med bara halva den ytan som kritiseras trots att de ’bara’ upptar två miljoner ha.

En annan orsak är det extremt ojämlika jordägandet, något som inte heller de senaste socialdemokratiska regeringarna i Brasilien på allvar tagit sig an. Massaplantertingarna etablerades på betesmark som avskogats för mindre än femtio år sedan; storägare skaffade sig lagfart på jorden, ibland på oklara grunder, medan nybyggare utan lagfart fick lov att odla smålotter samtidigt som de utgjorde en arbetskraftsreserv. När sedan skogsbolagen köpte upp marken fick de packa – helt enligt lagen.

Men det finns mycket mer djupgående problem. I rättsfilosofiskt perspektiv är den västerländska egendomsrätten anpassad till ’måttliga’ innehav, precis som de ekonomiska teorierna om ’marknaden’ förutsätter ett stort antal oberoende säljare och köpare. I början av nittonhundratalet när bolagen, delvis utländskt kapital, köpt upp halva Norrland, 20% av rikets skogsmark, blev det stopp – vi fick 1906 års jordförvärvslag. I Finland ingrep riksdagen när bolagen lagt under sig bara 7% av den totala skogsarealen. I flera socknar runt Veracel ligger andelen runt 30%; totalt sett är arealen runt Mucurí ännu större. I en trakt där skog ses som negativt är detta socialt oacceptabelt – och leder dessutom till en mängd praktiska problem, eftersom egendomsrätten är absolut och allemansrätt saknas. I Uruguay börjar myndigheterna nu dra åt sig öronen, när sex miljoner odlingsbar mark av totalt 13 lagts under agribusiness, varav tre i utländsk ägo. Hela samhällstrukturen påverkas när enskilda ägare kontrollerar tiotals procent av den samlade jorden. Det väckte protester i Norden för hundra år sedan och gör det i Latinamerika i dag.

Corporate social responsibility

Det är inte bara jordägandet i sig som är ett problem, utan det ojämlika förhållandet mellan lokalsamhället och dess institutioner å ena sidan, storbolag med dollarmiljarder i investeringar och den politiska eliten i ryggen å den andra. Bolagen har agerat med stor arrogans; i Brasilien etablerades pionjären Aracruz med stöd av en militärregering som såg mellan fingrarna när företaget tog genvägar runt miljö- och sociallagstiftning och lade under sig jord tillhörig urbefolkningen och andra traditionella odlare. Man såg inget behov av att förankra sig i lokalsamhället; det fanns därtill inga givna motparter med mandat eller kompetens att förhandla med; delstats- och federala myndigheter var därtill måna om att investeringarna skulle lyckas. Likheten med det självsvåldiga agerandet hos United Fruit och andra bananbolag under förra seklet är påfallande, men till skillnad från då finns det idag både lokalt och globalt aktörer som ifrågasätter utvecklingen på ett sätt som upplevs som besvärande av bolagen. Sent om sider har man i Brasilien insett att man skjutit sig själv i foten. Nu månar man om CSR – corporate social responsibility – i form av stöd till lokal utbildning, sociala nätverk och andra aktiviteter, men det sker på samma sätt som i våra forna brukssamhällen, helt utifrån ’patrons’ villkor.

Men längst i botten ligger en fundamental motsättning av politisk karaktär. Uthållig utveckling må vara ett nyckelbegrepp, men vad innebär det? En fortsatt globalisering på marknadsekonomins villkor, där vi alla reduceras till anställda och konsumenter? I lågkonjunktur får vi ära oss att anpassa oss och via skatten betala konkursbankernas notor eller lägga om våra liv sedan bruket och hela orten lagts ner av bristande lönsamhet! Dessutom bör vi uttrycka vår förståelse för att detta är marknadsekonomins villkor! De protesterandes vision är en helt annan: en utveckling mot differentierade lokalsamhällen med en lägre BNP-ökning men större ekonomisk hållbarhet i kristider, där företagen håller en mer hanterlig storlek och har råd, vilja och möjlighet att ta ansvar för lokalsamhället i växelverkan inte bara med investerare och fjärran kunder, utan med fria medborgare. De motsatta visionerna kommenteras i en provokativ artikel av Böhm och Brei (2008), där den megastora massaindustrin står som exempel. – Ekonomitidskriften The Economist skulle nog hävda att den småskaliga visionen redan är överspelad. Sköter sig inte våra nordiska eller europeiska storbolag står illasinnade statskapitalister från tillväxtländerna redo att tränga ut oss, och visa mindre hänsyn till miljö och lokalsamhälle än våra egna förmenta bolag, menar man.

Stora Enso och Kymmene arbetar hårt med att marknadsföra sig som både miljövänliga och socialt ansvariga. Samtidigt måste man spela med på marknadens villkor. Priset är ofrånkomligen att man som internationella aktörer blir mer angripna än bolag med lokal förankring i länder där den politiska eliten ser miljö och CSR som lägre prioriterade än tillväxt och internationellt inflytande. Kanske är det dags att redan förbereda nya, mer småskaliga strategier? Stora Enso avvaktar fortfarande i Kina på grund av problem med markrättigheter; Veracel har skjutit upp en fördubbling av kapaciteten på grund av de enorma investeringskostnaderna, ca 1,5 miljarder USD. Dinosaurierna blev för stora och dog ut, inte minst när miljön krisade efter meteornedslag. Bådar finanskrisen nya tider för skogsdinosaurierna?

Referenser:

Böhm, S., Brei, V. 2008. Marketing the hegemony of development: of pulp fictions and green desert. Marketing Theory 8 (4) 339-366.

Gerber, J.-F. 2010. Conflicts over industrial tree plantations in the South: Who, how and why? Global Environmetal Change (in press).

Jan-Erik Nylund

Foto: John Foxx

Kontaktuppgifter:

Skogens produkter, SLU

jan-erik.nylund@slu.se