Sverige på den internationella skogsscenen

3 okt 2012

Dr. Peter Holmgren generaldirektör för CIFOR och Prof. Godwin Kowero hedersdoktor på SLU

Dr. Peter Holmgren generaldirektör för Centre for International Forestry Research (CIFOR)

Strax före sommaren nåddes vi av två mycket goda och uppmuntrande nyheter med anknytning till Sverige på den internationella skogsscenen. Den första är att Dr. Peter Holmgren utsetts till generaldirektör för Centre for International Forestry Research (CIFOR) i Indonesien, ett av de 15 så kallade ”cigarr-instituten” (CGIAR = Consultative Group on International Agricultural Research).

Professor Godwin Kowero hedersdoktor vid Skogsfakulteten på SLU

Den andra goda nyheten är att Professor Godwin Kowero, som är Executive Secretary för African Forest Forum (AFF) i Nairobi, blivit hedersdoktor vid Skogsfakulteten på SLU. Peter har nyligen (10 september) tagit upp posten i Bogor och Godwin kommer till Sverige för att ta emot sin utmärkelse den 6 oktober.

Några personliga reflektioner

I båda fallen finns det utförlig information om utnämningarna, de bådas bakgrunder och karriärer, och allmänt om deras förträfflighet i officiella nyhetsmeddelanden från CIFOR (www.cifor.org) respektive SLU (www.slu.se). Jag skall inte upprepa dessa fakta här utan i stället knyta några personliga reflektioner till dessa nyheter och personer och kort dela med mig av ett och annat av historiskt och personligt intresse – lite skvaller helt enkelt!

Internationella nätverks betydelse

Det skall först påpekas att på den internationella nivå där Peter och Godwin arbetar finns starka formella och informella kontakter mellan personer och institutioner. Tyvärr har ju Sverige, om än inte lyst med total frånvaro, dock haft en i förhållande till skogens betydelse för oss förvånansvärt blek närvaro på den här nivån de senaste decennierna. Det finns till exempel en hel massa knytningar mellan de två utnämningarna och de institutioner som är direkt inblandade, d.v.s. CIFOR, FAO och AFF, och med dessa till Världsbanken, UNFF, andra CGIAR-institutioner, m.fl. Så t.ex. arbetade Godwin många år på CIFOR, bl.a. som regionalchef för institutet i östra och södra Afrika innan han gick till AFF. Han sitter i styrelsen för både PROFOR-programmet vid Världsbanken och National Forest Programme Facility vid FAO i Rom, där för övrigt vår kollega Jerker Thunberg är chef, och han deltar därtill regelbundet i COFO-möten på FAO. Detta har inneburit att han ofta har haft kontakt med Peter. Att Peter dessutom i sina tidigare arbeten på FAO – som ansvarig för ”Global Forest Resources Assessment” och FAOs del av ”UN-REDD Programme” – har haft anledning att konsultera Godwin och AFF belyser de internationella nätverkens betydelse.

En förstärkt kontaktyta mellan svenska institutioner

Båda utnämningarna har potentiellt resulterat i en förstärkt kontaktyta mellan svenska institutioner, inte minst SLU där nu både Peter och Godwin är doktorer, och de internationella skogliga nätverken. Nu till skvallret!

CIFOR startades 1991

Vad många inte känner till är den uppslitande strid som föregick bildandet och där jag som dåvarande generaldirektör för ICRAF var starkt inblandad. Vid denna tid fanns det ett antal små och medelstora internationella forskningsinstitutioner som inte var med i CGIAR-systemet – t.ex. institut som sysslade med forskning kring bevattning, markbördighet, grönsaker, akvatiska resurser, konstgödning, insekter, och så ICRAF med ”agroforestry” (i CG-sammahang refererades vi till som ”de sju dvärgarna”). Alla dessa hade, med olika grader av intensitet, önskan att bli intagna i CG-systemet, åtminstone ville finansiärerna det. Dessutom hade man definierat behov av nya internationella forskningsinstitutioner inom olika områden, t.ex. skog. Det är inte konstigt att i detta dynamiska läge många ville se rationaliseringar i institutionsstrukturen, annars hotade kaos inom den internationella jordbruks- och naturresursforskningen och dess finansiering, både inom och utanför CGIAR.

Svårt att se skillnaden på ”agroforestry” och ”forestry”

För många som inte var direkt insatta i frågorna var det naturligtvis också svårt att se skillnaden på ”agroforestry” och ”forestry” – skog som skog, träd som träd. Många mycket starka institutioner och personer sa därför att ”låt ICRAF bli med i CGIAR på villkor att man också tar ansvaret för den internationella skogsforskningen”. Hade jag varit ny på ICRAF, och med en rätt färsk skoglig doktorsexamen, hade jag förmodligen sett detta som en positiv utveckling. Men, nu hade jag arbetat 8-9 år med att bygga upp forskning kring agroforestry och insett att det i stort sett inte har något alls med skog och skogsforskning att göra (agroforestry är ett mycket olyckligt val av begrepp!). Forskning kring hur man bäst integrerar träd och buskar med jordbruksgrödor och husdjur, där de senare i stort sett alltid är viktigast för bönderna, och där träden och buskarna oftast inte har som primärt mål att producera ved, ställer helt andra krav på forskningsmetoder, formulering av hypoteser, och interdisciplinär kompetens än ”ren” skogsforskning, d.v.s. all sorts forskning kring skötsel, användning och bevarande av skogsekosystemen och dess komponenter. Jag insåg att om scenariot med en institution som hade ansvar för både agroforestry och forestry forskning blev en realitet så var risken mycket stor att antingen den ena eller andra förr eller senare skulle bli lidande. En ny generaldirektör med antingen en traditionell skoglig eller jordbruksbakgrund hade med all sannolikhet prioriterat det ena eller det andra.

Möten i slutna rum på Världsbanken

Jag motsatte mig därför förslaget och fick en massa ovett från olika håll, men också mycket stöd. Till slut, efter otaliga sammandrabbningar på olika internationella möten och i slutna rum på Världsbanken, FAO, USAID, m.fl. ställen, blev det till sist så att ICRAF kom med i CGIAR (tre månader innan jag slutade) och CIFOR sattes upp som ett självständigt institut. Så Peter kan tacka mig för att det finns ett CIFOR som han nu har kunnat bli chef för!

Godwin Kowero blev kvar på den skogliga banan

Godwin Kowero har jag känt i 40 år nu, alltsedan jag arbetade som ung lektor i skogsbiologi på det av Norge stödda skogsfakulteten vid Makerere-universitetet i Uganda, och sedan i Morogoro i Tanzania, 1972-74. Godwin var en av mina ojämförligt mest begåvade elever. Han var i själva verket nästintill odrägligt intelligent och han och några andra hade som hobby att ställa de ofta ganska osäkra lektorerna från Skandinavien på pottkanten genom att ställa infamt svåra frågor. Ofta rörde det sig om Tanzaniska studenter, deras kolleger från Kenya och Uganda var mer ”normala”. Bland dem fanns, förutom Godwin, personer som August Temu, nu Deputy DG på ICRAF och utländsk ledamot av KSLA, och Jumanne Maghembe, Tanzanias nuvarande jordbruksminister och tidigare forskare vid Sokoine Univeristy och ICRAF. Man undrade hur skogsutbildningen, som inte var någon ”högstatus”-utbildning i Afrika (som medicin, juridik, ekonomi), hade kunnat attrahera så begåvade elever. Det enkla svaret var att på denna tid var Tanzania ett socialistiskt centralstyrt ”drömland” (d.v.s. en dröm för svenska och andra västerländska radikaler av olika nyanser, inte för Tanzanierna själva!) och efter genomgången secondary school hade man inget eget val, man allokerades helt enkelt en universitetsplats där centralplanerarna ansåg det behövdes. Vi kan bara vara tacksamma att begåvade personer som Godwin och de flesta andra blev kvar i sina skogliga karriärer när tvånget minskade.

Sokoines skogsfakultet har haft stora framgångar

En oväntad och positiv effekt fick detta trots allt till slut. Stjärnstudenter som Godwin, August, m.fl. fick nästan obegränsade möjligheter och resurser från NORAD att forska och ta Ph.D. examina från välrenommerade universitet i Norge och USA innan de kom tillbaka för att bli lektorer och sedermera professorer vid skogsfakulteten på vad som blev Sokoine University of Agriculture. Många gick sedan vidare i internationella och regionala karriärer men det fylldes hela tiden på med nytt bra folk. Detta i sin tur gjorde att skogsfakultet fick ett mycket gott rykte och att skogsprofessionen blev ett statusval i Tanzania. Idag är skogsfakulteten vid Sokoine den ojämförligt bästa skogliga utbildningsinstitutionen och en av de tre bästa forskningsinstitutionerna i Afrika. När jag på 1990-talet var chef för International Foundation for Science (IFS), som delade ut konkurrensutsatta forskarstipendier till unga forskare i u-länder, hade sökandena från Sokoines skogsfakultet stora framgångar, inte minst tack vare handledare som Godwin, August Temu, Romanus Ishengoma, Shabani Chamshama, m.fl.

Fortsatt svenskt samarbete

Avslutningsvis vill jag både å SIFIs och mina egna vägnar önska Peter och Godwin lycka till i fortsatta arbeten, och också uttrycka mitt starka önskemål om fortsatta och intensifierade kontakter mellan AFF, SLU och SIFI/KSLA, samt önska att samarbete intensifieras mellan CIFOR och svenska institutioner.

Björn Lundgren

Ordförande i SIFIs styrgrupp

SLU_IUFRO_VW FI

 

Photo: John Foxx