Utvecklingen av UNFF

Prof. Reidar Persson reflekterar efter regeringskansliets möte om UNFF den 11 november.  I nästa vecka kommer ytterligare en artikel av Reidar i ämnet.

 Först en bekännelse

Gunnar Myrdal skrev någonstans att man alltid måste redovisa sina värderingar. I Ökad skogsproduktion i syd – hot eller möjlighet? avslutar jag kapitlet om UNFF med följande hädelse. ”Det måste vara möjligt att minska den skada som UNFF gör för tillfället. Det finns så mycket som behöver göras men den mesta kraften läggs nu på en process vars huvudmål tycks vara att förhindra att något vettigt görs.” Jag var trött på UNFF redan då alltså.

Avskogning styrs av jordbruks- och infrastrukturutveckling

Avskogningen i tropikerna blev ett hett ämne på 1970- talet. För att göra något åt avskogningen startades Tropical Forestry Action Plan (TFAP) 1985. TFAP syftade officiellt till att minska avskogningen, men eftersom avskogning första hand beror på jordbruks-, infrastrukturutveckling och makroekonomin blev resultatet magert. FAO, som hade huvudansvaret för TFAP, orsakade också problem och TFAP i den ursprungliga formen försvann och ersattes med nya idéer (idag National Forest Program). Vi lärde oss dock mycket från arbetet med TFAP.

En konvention för att rädda regnskogen

Inför UNCED 1992 framfördes idéer om en skogskonvention. Idén var nog inledningsvis att få fram en konvention för att rädda regnskogen. U-länderna opponerade sig mot detta och diskussionen ändrades från tropisk skog till alla typer av skog. Någon skogskonvention kunde inte förhandlas fram till UNCED, utan istället fick vi de s.k. Rio-Skogsprinciperna, som är icke legalt bindande.

Sverige var drivande

Sverige var i början drivande i arbetet med att få fram en skogskonvention. Kloka svenska skogsmän menade att vi skulle försöka level the playing fiel. Ryssland och Kanada behöver t ex inte investera i skogsföryngring som vi måste göra i Sverige. Dock är det väl naivt att tro att Ryssland och Kanada skulle ge upp något som de tyckte var en konkurrensfördel.

Stor irritation mellan nord och syd

En svensk idé som framfördes efter att konventionsidén havererat var att alla länder skulle arbeta med att förbättra sin skogspolicyn och att möten skulle arrangeras för att diskutera hur det gick. Länder skulle lära av varandra. En realistisk idé, men många länder ville ha något ambitiösare (t ex ett internationellt lagligt bindande avtal).

Före och under UNCED var det stor irritation mellan nord och syd och irritationen fortsatte i Commission for Sustainable Development (CSD). Det kom inte fram något system för att följa upp Rio-principerna och många i–länder fortsatte att pressa på för en skogskonvention. Här bör nämnas att Sverige/Norden vid COFO 1993/94 föreslog att Skogsprinciperna från Rio skulle följas upp FAO:s Regionala Skogkommissioner. Det kunde ha fungerat, men tyvärr blev det inget.

CSD var trött på skogsbråket

År 1995 beslutade CSD istället att skogsfrågorna skulle diskuteras i Intergovernmental Panel on Forests (IPF). En del säger att CSD var trött på skogsbråket och sköt frågorna ifrån sig. Ett stort antal heta ämnen diskuterades i IPF (1995-1997), men den mesta tiden lades ner på textförhandlingar. Mycket möda lades t.ex. ner på att hitta intetsägande formuleringar om finansiering av SFM i u-länder och hur frågan om en skogskonvention skulle hanteras. Några överenskommelser om de svåra frågorna nåddes inte utan diskussionerna fortsatte i Intergovernmental Forum on Forests (IFF) under åren 1997 – 2000. Problemen var desamma som i IPF och länder som ville ha en skogskonvention fick inte gehör för idén. IFF var egentligen en upprepning av det som redan gjorts i IPF och entusiasmen var ofta begränsad. Efter en lång nattlig slutförhandling i IFF4 (år 2000) föreslogs att diskussionerna skulle fortsätta i United Nations Forum on Forests (UNFF). UNFF skulle ha ett årligt tvåveckorsmöte fram till 2005 då det skulle beslutas vad som skulle ske (t.ex. om förhandlingar om en skogskonvention skulle påbörjas).

Sverige var aktivt i starten av UNFF

Man kan undra varför inte IPF lades i anslutning till FAO. År 1995 hade dock FAO (eller generaldirektören Sauma) lyckats förstöra TFAP så vi hatade nästan alla FAO. Vissa länder, som t ex Kanada, tycks också alltid vara negativa till FAO.

Sverige var mycket aktivt i starten av UNFF eftersom vi var ordförandeland i EU under UNFF1. Jag tycker vi utarbetade en bra skiss på hur UNFF skulle kunna göra nytta. Men redan vid första mötet i Bryssel förvandlades våra idéer till grus. Hade något vettigt trots allt överlevt från Bryssel (EU) så hade det säkert förvandlats till något annat vid UNFF-förhandlingarna.

Åter dags för omtag

Efter försening hölls sista mötet med UNFF-omgång 1 i februari 2006. Några allvarliga försök att stoppa processen vågade ingen sig på. Slutresultatet blev att man skall fortsätta för evigt, eller i alla fall till 2015. Därmed är det nu åter dags för omtag.

Redan här orkar jag inte låta bli att dra fram en erfarenhet från historien. Det skulle antagligen gå att få UNFF att fungera och göra nytta (dvs. göra världen lite bättre) om man accepterade en realistisk målsättning . Dock har många aktiva länder andra och ambitiösare idéer om vad UNFF skall göra. En del tycks vilja använda UNFF för att förhindra att besvärliga saker beslutas på andra håll. Många u-länder är också emot detta med peer-review, lärande, och diskussion om erfarenheter. Därmed är det möjliga i verkligheten helt omöjligt. Dock har något liknande faktiskt ibland fungerat i FAO:s regionala skogskommissioner.

I nästa vecka reflekterar Reidar över framtiden för UNFF, FAO och COFO-mötet.

 

Prof. Reidar Persson, SIFI

Editor: Fredrik Ingemarson, SIFI

Bild: UNFF-möte 2002, Reidar Persson