KSLA:s skogsavdelning i södra USA

14 okt 2011

Reportage från den djupaste södern: Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida. USA:s sydstater är sedan länge en viktig aktör på den globala skogsarenan. Här finns stora skogar, snabbväxande skogar och en väl utbyggd skogsindustri.

KSLA har goda kontakter i regionen, framförallt genom Bill Stuart, professor i skogsteknik vid Mississippi University och utländsk ledamot i KSLA. Han hade tillsammans med professor Lauri Grace vid samma universitet lagt upp programmet för KSLA:s studieresa den 20 till 27 augusti 2011.

Vi var elva svenska deltagare som åkte genom fyra delstater i den djupaste södern: Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida.

I spåren av orkanen Katrina

Det var tryckande varmt, mellan 35 och 40 grader på dagarna! Väderprognoserna följdes noggrant varje dag, vi var i början av orkansäsongen – resan avslutades två dagar före sexårsdagen av orkanen Katrina. Årets första orkan, Irene, hotade vår hemresa, men den blev som tur var inte riktigt den katastrof som massmedia ville göra den till.

Vi började i New Orleans, som ligger ca tio mil från Mississippis utlopp i Mexikanska golfen. Området blev amerikanskt så sent som 1803, då USA köpte ett enormt landområde längs floden av Napoleon. New Orleans är fortfarande fransk-inspirerat, vårt hotell låg i French Quarter, bara en gata från Bourbon Street, det berömda jazz-, bar- och klubbstråket, som är ett absolut måste för alla turister (inom parentes ett förskräckligt ställe för den som kommer från de djupa skogarna i Sverige – skränande musik, trångt, allmänt stökigt och många berusade ungdomar).

Orkanen Katrina drog in över staden den 29 augusti 2005. Det var starka vindar – upp till 95 meter per sekund (vår Gudrun höll som mest 35–40 meter per sekund). Men det var inte stormen som åstadkom de stora skadorna, utan den flodvåg som lågtryck och vind byggde upp. Staden ligger under havets nivå och skyddas av omfattande vallar. Vattnet bröt igenom dessa på mer än 50 ställen och vattnet steg upp till sex meter över gatunivån. Cirka 1 800 personer dog och de materiella skadorna var mycket omfattande. De centrala delarna av staden är fullt återuppbyggda, men längre ut såg vi stängda shoppingcentra och förstörda hus.

Bussresan gick först österut från New Orleans till norra Florida. Det var en rejäl tur, knappt 50 mil, delvis längs stränder som fortfarande höll på att byggas upp igen efter Katrina.

Världens största pelletsfabrik

Första studiebesöket var världens största pelletsfabrik, Green Circle i Florida. Företaget ägs av Christer Eriksson med familj och affärsidén är att sälja pellets till den europeiska marknaden, en marknad som kommer att behöva otroligt mycket biobränsle om EU ska klara sina 20-20-mål. Pelletsen, som i huvudsak tillverkas av gallringsvirke av tall, eldas i första hand tillsammans med stenkol i europeiska kraftverk. Den inhemska marknaden för biobränslen är däremot stendöd – det finns inget politiskt stöd för det alls i USA nu.

Därefter vände vi västerut. I södra Alabama besöktes T.R. Millers Lumber Company, USA:s 125:e sågverk i storlek. Företaget, som är familjeägt, sågar tre olika tallarter och den sågade varan säljs under det kollektiva handelsnamnet Southern Yellow Pine. Årsproduktionen är knappt 300 000 kubikmeter. Stämningen på sågverket var lite dyster – priserna på sågade trävaror var låga, USA:s byggsektor är fortfarande nere för räkning efter det att byggfesten kraschade 2008 och många sågverk i Amerika står i dag stilla.

Sågverket är också en stor skogsägare, och på sina 87 000 hektar odlar de framförallt tall som drivs med 30 till 45 års omloppstid. Om man kisade lite var skogarna ganska lika våra svenska tallskogar – det var inga jätteträd och de stod inte jättetätt. De växer dock ungefär dubbelt så fort som en sydsvensk granskog! Skogarna var intensivt skötta men man hade noggrann kontroll på kostnaderna. ”It’s all about the dollar”, som förvaltaren sade. Vi besökte också en gallring i ett tallbestånd. Det var stora, robusta maskiner och det var många maskiner. En stor fällare-läggare sågade av träden med en cirkelsåg och samlade ihop dem i ett knippe som hölls stående i aggregatet. När aggregatet var fullt lades knippet ner på marken och en ny maskin, en lunnare, släpade ut de okvistade och okapade träden till avlägg. Där lyftes de upp i en ny maskin som kvistade träden och flisade dem direkt ner i en lastbil.

Förvaltning av skog på uppdrag av professionella investerare

Resan fortsatte västerut till södra Mississippi, där vi besökte en TIMO, en Timberland Management Organization. Det är ett företag som har specialiserat sig på att förvalta skog på uppdrag av professionella investerare. Den här typen av företag finns knappast i Sverige. I USA blommande de upp under 1980-talet när Wall Street tyckte att skogsindustriföretag inte skulle äga skogsmark – det var så svårt att värdera skogen och avkastningen var så låg. Därför sålde företagen ut skogen till investerare. Det företag vi besökte, Molpus Timberlands Management, hjälper investerare att hitta rätt objekt till rätt pris, och förvaltar sedan skogen åt dem, det handlar om totalt 400 000 hektar. ”Våra investerares har fått sju procents avkastning på satsat kapital de senaste tolv åren”, meddelade man stolt.

Fjärde dagen kom vi tillbaka till ”ol’ man river”, närmare bestämt staden Natchez vid floden Mississippi. Det är en gammal handelstad och centrum för bomullsodlingar i Mississippideltat. Namnet är indianskt, under 1700-talet levde indianer och fransmän sida vid sida här. Efterhand ökade dock konflikterna mellan befolkningsgrupperna och 1731 krossade fransmännen slutgiltigt det indianska samhället.

Under 1800-talets första hälft blomstrade bomullsodlingarna i Mississippi och förmögna plantageägare och handelsmän lät här bygga slottsliknande fastigheter. Under inbördeskriget försökte Natchezborna hålla sig väl med nordstaterna, och som tack för det skonades staden – det är den enda större staden i sydstaterna som inte brändes ner. Vi besökte två av dessa ”ante-bellum-palats” (ante bellum = före kriget).

Tuffa tider för sågverken

I Natchez besökte vi också ett lövsågverk, som låg invallat nere vid floden. Produktionen var måttlig, cirka 50 000 kubikmeter per år och man sågade ett 15-tal olika trädslag. Sågen var gammal och sliten, och enligt sågverkschefen var det tuffa tider nu, marknaden var svag, framförallt exporten till Kina.

Vi fick också följa lövets värdekedja bakåt och besökte en avverkning i ett grovt lövbestånd. Även här var det stora maskiner och många maskiner jämfört med vad vi är vana vid i Sverige.

På en bomullsplantage fick vi se hur bomullen förr plockades för hand och vi fick se ett av de hus där slavarna bodde. Guiden, som ägde plantagen tillsammans med sin man, menade att slavarna generellt inte hade det så dåligt som vi tror i dag. Med en bra plantageägare kunde de ha en ganska bra tillvaro, men med en dålig plantageägare var det naturligtvis miserabelt. Avslutningsvis såg vi gårdens nya 6-raders tröskor för bomull och en högmodern rensningsanläggning för gårdens och grannarnas bomull – all bomull som odlas är förresten genmodifierad.

Sista dagen körde vi längs floden åter ner till New Orleans. På vägen besöktes Port Hudson, det var en strategiskt viktig plats under inbördeskriget och 1863 tillföll platsen nordstaterna efter en lång belägring. Efter det behärskade nordstaterna hela Mississippi.

Professor Bill Stuart – en legendar inte bara inom skog

Det här besöket var lite symptomatiskt. För Bill Stuart är inte bara duktig på skog. Han har också ett starkt intresse för amerikansk historia, vilket kryddade resan. För skog är inte bara skog, den måste alltid sättas in i ett historiskt och socialt sammanhang, och det gjorde han både kunnigt och engagerat.

Ett stort tack till Bill och Lauri. Och ett minst lika stort tack till herr Lennart Rådström, som för akademiens räkning medverkat i planeringen.


Några personliga reflexioner:

• Det var mycket större skogsarealer än jag hade trott. Landskapet runt bussen såg stundtals ut som den nya motorvägen mellan Uppsala och Gävle, det vill säga massor med skog och nästan inga samhällen.

• Skogen växte förvisso bra, men det var inte riktigt de snabbväxande ”turboskogar” jag hade väntat mig.

• Det rådde en mycket svag framtidstro i skogen. Sågverken går på halvfart sedan kraschen 2008. Pappers- och massabruken är gamla och det sker en hel del nedläggningar. Så här sade en av de personer vi träffade, en contractor som arbetat med avverkning och virkesförsörjning i staten Mississippi hela sitt liv: ”För några år sedan fanns här åtta massafabriker – i dag är tre kvar och de är gamla, den nyaste är från 1986. Det går inte att bygga nya fabriker, myndigheterna ställer för höga miljökrav. Sydamerika tar över. Måtte vi få igång en marknad för skogsbränsle, annars kommer vi att översvämmas av skog”.

Det var lite i koncentrat den bild vi fick med oss hem. Och det är kanske också den viktigaste erfarenheten av resan: det räcker inte att ha mycket skog, snabbväxande skog och billigt virke för att få en blomstrande skogsindustri. Det krävs också kapital och framtidstro.

Och så en reflexion utanför det skogliga: Inbördeskriget verkar fortfarande sitta som en tagg i södra USA, efter 150 år. Än i dag litar man inte fullt ut på den federala regeringen. Det verkar framförallt vara plundringarna efter kriget som skaver…

__

Carl-Henrik Palmér