Skogen, Kolet, Klimatet och Jultomten

Klimatpolitiken för skogsnäringen måste få till en långsiktig överenskommelse mellan politikens olika intressenter  om vilket systemkoncept som skall ligga till grund för politikens utformande. Och det måste vara ett fast handslag annars kan inte jultomten dela ut några klappar av värde till varken klimatet eller skogsnäringen.

Det står utom allt tvivel att skogsnäringen kan spela en betydande roll i den framtida klimatpolitiken. Rikspolitiker, klimatgeneraler, näringen själv, miljöorganisationer, och forskare sjunger alla näringens lov i denna roll. Men kommer skogsnäringen att kunna utnyttja denna möjlighet till en avgörande betydelse i klimatarbetet?

Olika systemsyner

Lovsången låter som rena julafton för klimatet och skogsnäringen. Mycket av detta är riktigt om det är satt i sitt rätta sammanhang. Men det kan konstateras att att debatten om skogen och klimatet är mer än moddig beroende på att olika aktörer använder sig av olika systemsyner, systemavgränsningar och beräkningsansatser.

Det är uppenbart att om man skall kunna ta sig fram till en relevant klimatpolitik rörande skogen och skogsnäringen så måste aktörerna arbeta med samma systemkoncept och avgränsningar. Annars kan inte jultomten dela ut några julklappar av värde varken till klimatet eller näringen. Han kommer enbart att vara vilseledd om vilka som skall ha vilka klappar och ställer in utdelningen.

Klimatpolitik för skogen – en fråga om bio-ekonomi

En aktiv klimatpolitik skulle göra störst nytta genom att skapa de rätta förutsättningarna för nya cellulosabaserade marknadsinnovationer med ett större förädlingsvärde än dagens skogsindustriella produkter. Det skulle ge markägarna incitament att producera mer skog och kanske också anpassa skogsskötseln för ökad kollagring.

Kollagringen i skogsindustriprodukter tillsammans med substitutionsfördelar, genom att ersätta fossilbaserade produkter med cellulosabaserade, är idag en större kolsänka och kan bli flera magnituder större än själva skogen. Således är en framgångsrik klimatpolitik för skogen lika mycket en fråga om bio-ekonomi och innovationer som det är en fråga om skogsskötsel för ökad kollagring.

Hur ser skogens kolbalans ut?

Skogens kolbalans består av två stora flöden, nämligen upptag av koldioxid från atmosfären genom trädens och annan växtlighets fotosyntes och utsläpp av koldioxid till atmosfären genom trädens och växtlighets respiration. Den senare består av två flöden. Ett flöde kommer från växtlighetens metabolism (autotrof respiration) och det andra från den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material (heterotrof respiration). De senare flödena är egentligen en artificiell uppdelning av respirationen då det är svårt att göra gränsdragningar dem emellan. Dock är den nödvändig för konsistenta balansberäkningar. Till detta kommer urlakning av organiskt markkol och kalamiteter.

Då fotosyntesen är större än respirationen får man ett nettoupptag av koldioxid som leder till en kolsänka i skogen. Om förhållandet är det omvända utgör skogen en kolkälla.

Två sätt att uppskatta skogens kolbalans

Skogens kolbalans kan förenklat sägas kunna uppskattas på två sätt. Den ena metoden är flödesanalyser av fotosyntes och respiration (plus urlakning av organiskt markkol och kalamiteter). Den andra metoden är att skatta förändringarna av det organiska kolförrådet över tiden. Båda metoderna har sina svårigheter och osäkerheter av betydande storleksordningar. Den svenska skogens kolbalans är uppskattad genom flödesberäkningar av fotosyntes och respiration, vilket är den relevanta metoden ur ett klimatnyttoperspektiv.

Debatten grumlas ofta av argumentet att det är bättre att lämna den gamla skogen orörd då den lagrar mycket mer kol än ung skog (se t.ex. SvD Debatt 14 juni). Man glömmer då bort att den gamla skogen tar upp mycket mindre koldioxid (om någon) från atmosfären i jämförelse med ung skog. Från perspektivet av klimatnytta i närtid är det avgörande att betrakta de långsiktiga koldioxidflödena och inte de momentana kolförråden. Kollagrens förändringar är viktiga och bidrar till kolbalansen i ett långt perspektiv (hundratals år).

Skillnaden speglar osäkerheten i skattningarna

I Sverige utnyttjar vi en kombination av modellanalyser, utsläppsdata och inventeringsdata. Enligt dessa beräkningar, genomförda av enligt Lunds universitet, har vi en årlig kolsänka för enbart den svenska skogen av ca 35 – 40 miljoner ton koldioxid per år (efter avverkning). Landets totala emissioner är 60 – 65 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Naturvårdsverket redovisar för samma tidsperiod exakt samma årliga nettokälla som Lunds universitet men omfattar hela markanvändningen i landet och inte enbart skogen. Future Forests (2014) redovisar for denna tidsperiod en nettokälla av ca 25-30 miljoner ton koldioxid per år men omfattar utöver skogen också kolet som lagras i skogsindustriprodukter och de substitutioneeffekter dessa produkter har genom att ersätta fossila råvaror inom landet. Skillnaden i resultaten mellan olika analyser speglar olika beräkningsmetoder och osäkerheten i skattningarna av kolsänkan.

Det totala kolförrådet i skogsmarken är ca 1920 miljoner ton kol som är nästan dubbelt så mycket som i trädbiomassan.

Systemsyn 1- en halv systemsyn

Den politiska klimatnyttan av skogen ses ofta av politiker och en del av näringen som mycket stor och i form av skogens upptagningsförmåga av koldioxid genom fotosyntesen och tillväxten. Då glömmer man bort eller negligerar den andra sidan av myntet eller systemet – respirationen (se t.ex Energiutskottet, 2015). Den verkliga nyttan för klimatet av skogen är upptagningen av koldioxid genom fotosyntesen minus respirationen. Denna effektiva klimatnyttan är f.n. ca 10 – 30% av upptagningen genom fotosyntesen i de boreala skogarna. I Sverige är den effektiva klimatnyttan ca 25% av upptaget i skogen. I boreala länder med stor andel av död ved är den effektiva klimatnyttan ca 10%.

Till pjäsen hör att näringen och myndigheter i Sverige betraktar respirationen som väl analyserad och känd över tiden p.g.a. vår utmärkta skogstaxering och försöksserier. Jag tror att det är det enda landet i den boreala regionen som har denna uppfattning. I själva verket är uppskattningarna av respirationen högst osäkra.

Respirationen är klurig

Respirationen beror på ett stort antal biotiska och abiotiska samverkande faktorer som varierar med marktemperatur, markfuktighet, växtlighet, etc. IIASA (2015) publicerade nyligen en ny studie över markens bidrag till den skogliga kolbalansen som grundar sig på en databas med kontinuerliga mätningar av markrespirationen under perioderna 1961/1974 – 2008 med 735 försök i den boreala skogliga regionen och 1532 försök i skogsmark på det norra halvklotet. De fann en variation av respirationen mellan de olika försöksplatserna av storleksordningen 50 gånger. IIASA säger att den stora osäkerheten i de skogliga kolbalanserna sitter i uppskattningarna av respirationen och att skattningar av den samma över stora arealer är mycket komplexa och att de strukturella osäkerheterna kan f.n.inte uppskattas. Bilden kompliceras ytterligare av att forskningen nyligen konstaterat att den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material i marken fortsätter under vinterhalvåret och inte bara sker under sommarhalvåret. Dessutom komplicerar albedoeffekter och aerosolutsläpp bilden. Dessa senare processor kan ha stor betydelse för skogens kolbalans.

Vi har således att göra med två delsytem (koldioxidupptaget respektive respirationen) som har vitt skilda osäkerhet i uppskattningarna men trots detta behandlas likvärdigt.

Vid International Boreal Forests Research Association’s (IBFRA) konferens helt nyligen konstaterade man att de boreala skogarnas netto-kolbalans fortfarande är ”högst osäker”.

Systemsyn 2 – en haltande systemsyn

Miljöorganisationer och en del av forskarsamhället ser kolbalansen som intäkt för ett strategiskt skifte i svenskt skogsbruk genom en övergång från trakthyggesskogsbruk till ett hyggesfritt skogsbruk. Huvudargumentet är att man undviker hyggesfasen i trakthyggesbruket med stora koldioxidutsläpp och istället upprätthåller en uthållig kolsänka och kontinuerligt bygger upp kollagret i skogen genom det hyggesfria skogsbruket. Dock finns det finns en gräns för hur mycket man kan bygga upp kollagren i skogen innan uppbyggnaden får negativa effekter på tillväxten.

Slutkonsumtionen – den relevanta systemavgränsningen

Future Forests (2015) och den nyligen hållna IBFRA konferensen presenterade analyser rörande olika former av hyggesfritt skogsbruk jämförda med trakthyggesskogsbruk baserat på ett begränsat antal provytor med tillhörande simuleringar. De hyggesfria varianterna hade en netto virkesproduktion som var 60-90% av virkesproduktionen vid trakthyggesbruk och nuvärdet var 60-100% av värdena för trakthyggesbruket. Kollagringen i de hyggesfria bestånden skattades från att vara i stort likvärdiga till avsevärt större än vid trakthyggesskogsbruk. Nu skall man vara klar över att resultaten är baserade på ett fåtal provytor och inte på verkliga skogslandskap. Riskerna för kalamiteter är förmodligen större liksom andelen död ved över tiden i det hyggesfria skogsbruksallternativet, vilket kommer att påverka nettobalansen negativt.

Jämförelsen gäller således på beståndsnivå. Vi utnyttjar ju våra skogar bl.a, i form av avverkningar och virket används för produktion av olika skogsprodukter och dessa produkter lagrar kol under olika lång tid. Därför är den relevanta systemavgränsningen i detta sammanhang slutkonsumtionen av dessa skogsindustriella produkter och inte en jämförelse på beståndsnivå eller skogsnivå. Future Forests (2015) försökte att göra en enkel skattning av klimatnyttan med den bredare och senare systemavgränsningen. Den visade att hyggesbruket har lika (på lång sikt) eller betydligt större klimatnytta än hyggesfritt skogsbruk.

Systemsyn 3 – den totala värdekedjan är den rätta vägen

Mycket av debatten om skogen och klimatet är centrerat runt själva skogen. Men skall man få en rättvisande bild av skogens egentliga klimatnytta måste vi gå hela vägen till konsumtion av slutprodukter och deras återbruk.

Jag har visat att den svenska skogen utgör en kolsänka efter avverkning vilken kan växa betydligt i framtiden med ökad tillväxt. Det avverkade virket transporteras till industri för förädling. Dessa transporter orsaker ett nettoutsläpp till atmosfären. Studier i Nordamerika visar att dessa utsläpp kan förändra en existerande kolsänka i själva skogen till en kolkälla beroende på transportinfra- och industristruktur. Skogsindustriproduktion (främst massa och papper) orsakar stora nettoutsläpp till atmosfären. De färdiga produkterna transporteras till olika marknader och transporterna orsakar också ett nettoutsläpp till atmosfären. De färdiga skogsindustriella produkterna lagrar mycket stora mängder kol som i normalfallet mer än väl kompenserar för transporternas och produktionens nettoutsläpp. De skogsindustriella produkterna har olika livslängd. Man räknar med livslängd av 10 – 80 år för olika sågverksprodukter och andra solida träprodukter, 2 år för massa- och pappersprodukter och 0 år för bioenergiprodukter. Det betyder att den kolsänka som är lagrad i produkterna skall reduceras med de årliga utsläppen orsakad av nedbrytningen under produkternas livslängd.

Det finns också positiva substitutionseffekter med flera av de skogsindustriella produkterna. Man räknar t.ex. med att vid byggnation av trä istället för stål, betong och glas är substitutionseffekten 3.7 ton av koldioxidutsläpp i genomsnitt per ton torrt virke. Spridningen är stor och kan vara så mycket som en substitution av 28 ton koldioxidutsläpp per ton torrt virke. Dessa positiva substitutionseffekter skall läggas till skogens kolbalans.

Beräkningskrångel på kolbalanserna

Ur systemsynpunkt är det viktigt att följa hela värdekedjan från skog till slutkonsumtion av skogsindustriella produkter om man skall uppskatta skogens klimatnytta. De internationella beräkningsreglerna sätter gränsen för hemmamarknaden. De effekter som uppkommer på exportmarknader räknas inte in utan tillfaller landet som importerar. De svenska miljöorganisationerna har nu krävt att klimatpolitiken måste baseras på Sveriges totala konsumtion (DN Debatt, 1 juni, 2015). Det betyder att emissioner som vi svenskar orsakar i utlandet genom import av t.ex. jordbruksprodukter eller resor utomlands skall belasta den totala svenska kolbalansen. Man hävdar att svenskarnas verkliga utsläpp av växthusgaser är nästan dubbelt så stora med denna systemsyn jämfört med vad som mäts och rapporteras idag. Ǻterigen gör man sig skyldig till ett systemfel. Skall man räkna in dessa emissioner utanför landet skall man naturligtvis i rimlighetens namn också räkna in de produkter som vi exporterar och som reducerar eller substituerar emissioner i exportländerna. Därvid är exporten av skogsindustriella produkter helt avgörande. Future Forests (2014) uppskattar att den svenska skogliga exporten skapar reducerade eller substituerade emissioner i exportländerna av ca 45 miljoner ton av koldioxidekvivaleter, vilket är betydligt mer än de netto-emissioner vi svenskar orsakar i ett globalt perspektiv. Det måste ju vara någon ordning på kolbalanserna!

Den slutliga systemavgränsningen av skogens kolbalans är vad som händer med de skogsindustriella produkterna sedan de tjänat ut sin ursprungliga livscykel. Används de för energiproduktion och ersätter fossila bränslen så skall dessa substitutionseffekter minus utsläpp for energiproduktion läggas till kolbalansen. Ǻteranvänds skogsprodukterna så återlagras en stor del av kolet men återvinningsprocessen orsakar också utsläpp till atmosfären som skall beaktas.

Synen ovan är det enda relevanta systemkonceptet om man vill komma åt skogens verkliga klimatnytta.

Vägen framåt – incitament, bio-ekonomi och innovationer

Det är uppenbart att om man skall kunna ta sig fram till en relevant klimatpolitik för skogen så måste aktörerna arbeta med ett och samma systemkoncept. Annars kan inte jultomten dela ut några klappar av värde till varken klimatet eller skogsnäringen. Han kommer enbart att vara vilsen över hur klapparna skall fördelas och då ställer han in julklappsutdelningen.

Börja i rätt ända

Klimatpolitiken måste därför börja dagen med att få till en långsiktig överenskommelse mellan klimatpolitikens olika intressenter om vilket systemkoncept som skall ligga till grund för den långsiktiga klimatpolitikens utformande. Och det måste vara ett fast handslag!

Tillväxten

Det står utom allt tvivel att skogsnäringen kan spela en betydande roll i den framtida klimatpolitiken. Men kommer skogsnäringen att kunna utnyttja denna möjlighet till en ökad betydelse i klimatarbetet?

Jag tycker att forskningen visar på ett antal hörnstenar för skogsnäringens roll i den framtida klimatpolitiken:

I själva skogen är det tillväxten som är den avgörande klimatnyttofaktorn genom koldioxidupptaget från atmosfären.

Vi kan således öka skogens roll i klimatarbetet genom en kraftigt ökad skogstillväxt och kollagring och genom att minska utsläppen från skogslandskapen. Men kommer det att ske? – Knappast! Det finns kanske några lågt hängande frukter att hämta men i princip kan detta bara uppnås genom betydande investeringar av markägarna. De kommer inte att göra dessa investeringar för att enbart odla organiskt kol utan att kostnaderna täcks. Det finns ingen globalt fungerande marknad för emissionshandel och frågan är om det någonsin kommer att göra det! Europa har en icke fungerande marknadsmekanism för emissionshandel där 1 ton kol handlas for cirka 7 Euros. Financial Times (2 juni) hävdar att prislappen måste ha ökat till 70 Euros per ton kol år 2030 om emissionshandeln skall ha någon effekt på det övergripande klimatarbetet.

Även om det skulle finnas en fungerande marknad så saknas det en fungerande mekanism för att allokera den specifika klimatnyttan till de markägare som skapat nyttan genom ökad kollagring. Även om en mekanism kan skapas för att fördela nyttan så kommer osäkerheterna att vara stora (se tidigare diskussion). Därför kommer markägare inte att bli kolodlare – de skulle förmodligen betraktas av en del som kålhuvuden om de gjorde detta under rådande förutsättningar. Det finns inget ekonomiskt incitament för markägarna. Därför måste eventuella koltillskott i skogen komma genom andra aktiviter som genererar mervärde för markägaren där ökad kollagring kommer på köpet.

Skogsindustriprodukter

Kollagringen i skogsindustriprodukter tillsammans med substitionsfördelar genom att ersätta fossilbaserade produkter med cellulosabaserade är och kan bli flera magnituder större kolsänkor än själva skogen (speciellt om exporten kan tillgodoräknas).

Kolsänkan är således större i skogsindustriprodukter och genom substitutionsfördelar än i själva skogen (framför allt om vi kan räkna hem exporten) och potentialen är ändå större. Dagligen förekommer pressreleaser om nya material och nya identifierad användningsområden baserade på cellulosa som kan ersätta fossilbaserade produkter och råvaror. Men marknadsimplementeringen går väldigt långsamt. En aktiv klimatpolitik skulle göra störst nytta genom att skapa de rätta förutsättningarna för nya marknadsinnovationer av produkter som är cellulosabaserade (låt intellektet ha kul) som har ett större förädlingsvärde än dagens konventionella skogsindustriella produkter. Det skulle hjälpa markägarna att få bättre betalt för råvaran och därmed skulle de i högre grad vara motiverade att producera mer skog och kanske också anpassa skogsskötseln för ökad kollagring. Men en innovationsstrategi i detta sammanhang kommer inte att fungera av sig själv utan den behöver draghjälp av en övergripande strategi för bio-ekonomi som trycker på utvecklingen och användningen av nya cellulosabaserade produkter. Detta är också slutsatsen från det arbete jag är involverad i rörande transformationen av de nordamerikanska skogssektorerna. Finland har redan dragit denna slutsats och implementerat en dylik strategi. Den svenska regeringen har dragit frågan i långbänk eller sovit på taburetten när det gäller en övergripande bio-ekonomisk strategi. Det saknas fortfarande struktur och skarpa förslag. Således är en framgångsrik klimatpolitik för skogen lika mycket en frågan om incitament, bio-ekonomi och innovationer som det är en fråga om skogsskötsel för ökad kollagring.

Klimatpolitiken

En kraftfull klimatpolitik för skogen skall omfatta kolet i skogsekosystemen, kolet i skogsindustriella produkter, skogsprodukternas substitionsfördelar gentemot fossilbaserade produkter i en systemansats som täcker hela värdekedjan från skogsmark till skogsprodukternas slutkonsumtion och deras återbruk.

Sten N a

 

 

 

Text: Prof. Sten Nilsson, CEO, Forest Sector Insights AB & SIFIs rådgivande grupp

Utgivare: Dr Fredrik Ingemarson, Program Manager SIFI

 

Bild 1: J. Foxx

Bild 2. Sten Nilsson