Restaurering av förstörda marker leder till uthållig användning

Rehabilitering av degraderade marker har en enorm ekonomisk och agroekologisk potential, inte minst mot bakgrund av den förväntade kraftiga ökning som behövs globalt av ”food, fibre and fuel”. Vi anser att det vore mycket mer verkningsfullt och attraktivt att använda större delen av de pengar som nu slussas in i olika REDD-mekanismer till att restaurera degraderade marker genom att återföra dem till uthållig ekonomisk användning, via uthålligt skogs- och/eller jordbruk.

REDD-pengar till att restaurera degraderade marker

Vi anser att det vore både ekonomiskt, ekologiskt, socialt och, på sikt, också klimatmässigt oerhört mycket mer verkningsfullt och attraktivt att använda större delen (eller åtminstone en mycket stor del) av de pengar som nu slussas in i olika REDD-mekanismer till att restaurera sådana degraderade marker genom att återföra dem till uthållig ekonomisk användning. Agri- och silvi-kulturella tekniker för att åstadkomma detta finns men det krävs stora ekonomiska insatser i kunskapstransferering, infrastrukturuppbyggnad (t.ex. transportsystem och förädlingsindustri), etablering av fungerande marknadsmekanismer, etc., för att lyckas.

Vissa områden kan användas för jordbruksproduktion av olika slag – t. ex. oljepalmer, sockerrör, soyabönor, majs och ris, kaffe och te, energigrödor, m.m. – andra lämpar sig för återbeskogning, antingen via naturlig föryngring eller etablerande av planteringar, åter andra kan överföras till betesmarker. Lyckade exempel finns redan på alla dessa typer av restaurering (liksom det naturligtvis finns mindre lyckade exempel). I vissa länder har t.ex. degraderade marker åter-planterats genom stora kampanjer. Ett mycket lyckat exempel är Vietnam där under senare år miljontals ha med svårt degraderade marker återbeskogats.

Många bra exempel på lyckade modeller

Det är ingen tvekan om att det finns en enorm ekonomisk och agroekologisk potential i detta med rehabilitering av degraderade marker, inte minst mot bakgrund av den förväntade kraftiga ökning som behövs globalt av ”food, fibre and fuel” (de tre Fn). Det är naturligtvis väsentligt att anpassa sättet man gör det på till rådande socioekonomiska och markanvändningsförhållanden. Således måste man avgöra om man arbetar via storskaliga privata eller nationella investeringar, via lokal-samhällen, eller via småbrukare i olika former av kooperativ eller så kallade ”outgrower” arran-gemang. Det är naturligt att en stor kontroversiell fråga är den om ”land grabbing” där privata bolag och/eller andra stater köper upp mark eller nyttjanderätter över huvudet på fattig lokal-befolkning. Men, som sagt, det finns många bra exempel på lyckade modeller där lokalsamhällen och bönder, ibland i olika former av partnerskap med privata bolag, har kommit en bra bit på väg att lönsamt restaurera degraderad mark

Om degraderade marker rehabiliterades i tillräckligt stor skala så skulle detta antagligen i praktiken vara viktigare för kolbalansen än REDD genom att stora arealer läggs under uthållig produktion i jordbruks- och skogsekosystem med väsentligt högre ”arbetande biomassa” än de degraderade markerna har.  Viktigare är dock att det skulle innebära en ökad ekonomisk produktion som är någonting som lär behövas. Där REDD syftar till att minska användningen av en resurs på ett sätt som kan komma att drabba de svagaste, så innebär restaurering istället till man skapar en resurs som kan gynna både fattig landsbygdsbefolkning och länder.

Restaurering av degraderade marker kan bli Sveriges profil-fråga

Varför skulle inte Sverige kunna satsa på restaurering av degraderade marker? Det är osäkert hur mycket man kan påverka avskogning med pengar. Men så småningom kommer avskogningen med all sannolikhet att minska p.g.a. ekonomisk utveckling (tecknen från Brasilien, Kina och Indien är redan tydliga i detta avseende). Då återstår stora områden som är degraderade och som måste restaureras för att bl.a. ge biomassa till en befolkning på 9-10 miljarder. Detta arbete borde starta nu. Varför kan inte Sverige göra detta med restaurering av degraderade marker som sin profil-fråga?

Länge hade vi markvård som en svensk specialitet. Redan på 1980-talet initierade SAREC ett program för restaurering av framförallt torra marker. Så det finns redan mycket arbete gjort. Varför kan inte Sverige på nytt visa framfötterna och komma med en egen idé?

Reidar Persson & Björn Lundgren

Foto: Björn Lundgren