Det är nämligen extremt krävande och miljömedvetna internationella kunder som avgör svensk skogsnärings framtid. Det finns en enorm marknadsrisk med M+KD:s budget. Vårt land är helt beroende av exporten av våra skogsindustriprodukter och vad skall internationella kunder tro när Sverige för att spara 30 miljoner kronor försöker gömma undan information och kunskap om våra sista mest värdefulla skogsbiotoper, de så kallade nyckelbiotoperna?
När jag själv återvänder till Sverige efter 30 år som analytiker av de internationella skogsnäringarna, häpnar jag över den svenska skogsdebatten. Den är helt introvert. Det är viktigt att komma ihåg att svensk skogsnäring arbetar under stark internationell konkurrens, en konkurrens som kommer att öka över tiden. Den svenska skogsindustriproduktionen bygger på att svenskt skogsbruk har ett oklanderligt rykte. Det riskeras nu. Man sparar 30 miljoner och riskerar den internationella trovärdigheten för en näring som omsätter 300 miljarder. Man spelar roulett med skogsägarnas framtida virkesavsättning. Vad är detta för ankdamm? Höj blicken, det är svensk skogsnärings framtid ni sätter på spel.
Ikea har redan visat på vilken väg vi är. Ikea är en av världens största inköpare av förpackningar och sågad trävara. Företaget har annonserat att man i framtiden bara kommer att köpa FSC-certifierade produkter som bygger helt på uthålligt skogsbruk. Då ska man inte avverka skyddsvärda skogar av den typ som nyckelbiotoper innebär.
Flera politiska parter vill, påhejade av skogsägarrörelsen, stoppa kunskapsuppbyggnaden om de sista oskyddade värdefulla skogarna, det sägs 2 procent av skogsmarksarealen. Pålitliga källor, som även Johanna Sandahl hänvisar till, hävdar att det är LRF Skogsägarna som lobbat mot allianspartierna att genomföra detta stopp av inventeringar. Om detta är riktigt så tar LRF Skogsägarna på sig ett enormt ansvar. För världen är mitt uppe i en process av att implementera FN:s globala mål för hållbar utveckling. De ledande skogsindustri- och konsumentföretagen av skogsprodukter, både internationellt och nationellt, har tagit ledningen i utvecklingen av denna process inom skogsnäringen. Företagen är fullt medvetna om att de måste ligga i täten av denna process för att vara internationellt konkurrensvärdiga. Det är på sikt en överlevnadsfråga. En process som mångt och mycket bygger på övergripande analyser och olika certifieringar i de olika värdekedjorna.
LRF Skogsägarnas synsätt på dessa frågor är kunskapsfientligt. Man vill stoppa att kunskap blir tillgänglig i samhället. I ett modernt och transparent kunskapssamhälle tar man fram relevant kunskap i en sakfråga och därefter förhandlar berörda parter om att finna de praktiska lösningarna.
Kan då skogsnäringen kravla sig ur den svenska ankdammen? I skrivande stund ser en ny regering ut att snart vara på plats. I den sakpolitiska överenskommelse som gjorts mellan partierna kan man också skönja ett skelett till ett nytt skogspolitiskt program.
Det finns passager i texten som låter lovande. ”Det nationella skogsprogrammet utvecklas för att ytterligare främja en växande skogsnäring och ett hållbart skogsbruk. Särskilt fokus skall läggas på goda villkor för företagande i skogssektorn.” Detta välkomnas varmt. Det nuvarande skogsprogrammet har inte mött de förväntningar som fanns hos näringens olika intressenter och har inte klarat av att formulera ett implementerbart koncept för uthålligt skogsbruk.
”Säkra resurser för skydd av värdefull natur.” Detta tyder på att man insett att Sverige behöver säkra ett starkt internationellt rykte vad gäller skydd av skog och natur för att kunna ha starka exportnäringar och utveckla naturturismen. Men i nästa andetag sätter man återigen våra exportmarknader på spel då man säger att ”den utökade nyckelbiotopsinventeringen inte ska återupptas.” Man har således fallit för skogsägarrörelsens skräckpropaganda om dessa inventeringar. För att säkra våra exportmarknader måste detta felsteg åtgärdas snarast. Det står i bjärt kontrast till den förra passagen.
Skogsägarrörelsen har drivit en hätsk och förvirrande debatt om äganderätten som även förvillat de politiska partierna. Vi har inget äganderättsproblem i svenskt skogsbruk utan vi har en debatt om brukanderätten och det verkliga problemet i den debatten har varit och är otillfredsställande ekonomisk kompensation till markägarna vid inskränkningar i brukanderätten. Det är därför tillfredsställande att man tagit tag i pudelns kärna och manifesterar att ”anslagen för ersättningar för skyddad mark ska vara tillräckliga för detta” och att man skall utveckla ”nya flexibla skydds- och ersättningsformer vid skydd av mark.”
Sammantaget ger den nya överenskommelsen hopp om en betydligt bättre skogspolitik än vad M+KD-budgeten skulle ha gett.
