UNFF – bortom vägs ände?
Lars Laestadius ser inte nyttan av UNFF. Han anser att Reidar Persson är mild i sitt omdöme och anför ytterligare argument för att lägga ned forumet.
Den skogspolitiska veteranen Reidar Persson har på SIFI:s hemsida reflekterat över framtiden för FN:s Skogsforum, vanligen kallat UNFF. Professor Persson är osedvanligt mild i sitt omdöme om UNFF. Således har jag svårt att alls se nyttan i mellanstatliga förhandlingar om skogspolitik av den typ som förs i UNFF. Dels är de inte bindande – uppgiften att skapa en skogskonvention som man ärvde som en rest från Rio-konferensen 1992 har man tvingats att ge upp. Dels har staterna endast liten förmåga att styra vad som händer i skogen, även om de till äventyrs först skulle komma överens och sedan vilja verkställa vad de kommit överens om.
Förlegad modell
Själva modellen med att stater förhandlar om bindande text är sannolikt hämtad från fred- och nedrustningsområdena, där förhandlingsresultatet kan göras bindande och staten/förhandlaren har full kontroll över genomförandet. Det är kanske naturligt att man söker tillämpa en etablerad modell på andra områden, på samma sätt som New Public Management representerar en slags extrapolering till den offentliga förvaltningen från näringslivet.
När man utsträcker den mellanstatliga modellen till skogsområdet och sedan förhandlar kontinuerligt i 20 år har man dock sträckt ut modellen för långt. UNFF är ett praktexempel på ett sådant övermål. Många länder har inte tillräckligt med motivation, pengar eller kapacitet för att låta sakkunnig personal resa till New York. När man låter permanenta representanter i FN ta över förhandlingarna har man dock samtidigt bekräftat att deras betydelse är ringa.
Certifieringsrörelsen har större betydelse
Certifieringsrörelsen har haft långt större positiv betydelse för skogens skötsel än UNFF och till en bråkdel av priset. FSC:s tio principer är kanske den bästa globala skogsbrukskonvention vi har och kan få.
Vad skall man då göra med UNFF? För egen del tycker jag gott att man kan lägga ner processen. Jag ser två alternati v.
Konventionen för biologisk mångfald
Den ena möjligheten är att föra över skogsfrågorna till Konventionen för biologisk mångfald (CBD), som i avsaknad av skogsfolk har utvecklats till ett slags reservat för bevarandebiologer, trots att konventionstexten mycket väl också rymmer skogsbruk. CBD skulle vinna på att tillföras nytt blod som begriper brukandefrågor. Skogsfolket å sin sida skulle må väl av att blandas upp med folk som har djup ekologisk kunskap och en mera mångfacetterad syn på hållbarhet.
Låt FAO ta över ansvaret
Den andra möjligheten, som ju också Reidar är inne på, är att låta FAO ta över ansvaret för de så kallade policyfrågorna. Jag tror att detta är den bättre lösningen.
Policyfrågor mår väl av att avhandlas på saklig grund. FAO är en sakligt kompetent värd med stor analytisk förmåga och betydande praktisk erfarenhet.
FAO har inte alltid rosat marknaden och ingen vill väl påstå att organisationen saknar problem. Å andra sidan har FAO ett mycket behjärtansvärt mandat och genomgår en förändringsprocess som förtjänar stöd och uppmuntran. Mitt intryck är att FAO håller på att utvecklas mot större öppenhet och mindre stelhet, både inåt och utåt. Den sakliga kompetensen har FAO sedan länge. Jag tror att FAO skulle må väl av att ägnas större omsorg och lojalitet av sina medlemmar.
Alla vägar bär till Rom
De livsviktiga jordbruks- och matfrågorna dominerar i FAO. I Sverige och några andra länder kan skogen hävda sig som en egen sektor men i de flesta länder är den inte mer än en maktlös lilleputt i förhållande till jordbruket. Det är oerhört viktigt att skogen stärker sin närvaro inom FAO för att därmed kunna samverka på ett bättre sätt med jordbruket och andra ”gröna” sektorer.
I somras tillbringade jag några dagar på World Forestry Week (alltså i CoFo-mötets marginaler) och blev påtagligt positivt överraskad. Programmet var strukturerat i ett antal begripliga och relevanta punkter. Varje punkt behandlades först på ett informellt möte av typ sidoevenamang för ett ge tillfälle till en bred diskussion och sedan dagen efter formellt på CoFo-mötet. Varje punkt var underbyggd av ett cirka fem sidor långt dokument – alla som jag läste var väl skrivna. Deltagarna i mötet föreföll vara yrkesfolk snarare än yrkesdiplomater. Möteslokalerna var utmärkta, så positivt har jag aldrig upplevt ett UNFF-möte.
Sammanfattningsvis: Reidar har rätt. Alla vägar bär till Rom. Låt oss stärka den organisation som redan finns.
Författare: Dr. Lars Laestadius, WRI
Editor: Dr. Fredrik Ingemarson, SIFI
